Jag tror att det är på det här viset.

Det vi ser i Husby och andra förorter och nu också i andra städer måste bero på att Sverige har tagit emot för många människor som inte kan försörja sig själva. Detta har skett under årtionden tillbaka i tiden.

När svångremmen dras åt ekonomiskt i ett land så drabbar det de mest utsatta i ett samhälle. Klyftorna blir större. Detta gäller invandrare men även etniska Svenskar.

Den sittande Regeringen har dragit ned på försörjningsstödet sedan 2006. Människor som har detta stöd som ända försörjning och som ligger miltals ifrån att få chansen att få ett arbete blir förståeligt frustrerade. Men från det till att bränna bilar och vandalisera är och förblir oacceptabelt.

Jag är övertygad om att Sverige måste se över sin invandring. Den person som vill flytta till det här landet måste kunna försörja sig och sin familj själv.

Den tiden är förbi då Sverige hade blomstrande industrier, stora som små, som slukade arbetskraft.  

Självklart ska Sverige ha en human flykting och asylpolitik. Men sedan blir det svårare. Att ge permanent uppehållstillstånd förpliktigar. Människor ska inte bara förvaras och leva på bidrag.

Men vart ska den asylsökande ta vägen? Flyktingen som flytt från krig och elände vad ska han/hon ta vägen? Självklart har Sverige liksom andra länder ett ansvar.

Det finns partier i Sveriges Riksdag som vill ha fri invandring. Så finns det ett parti som är emot all invandring. Så finns det några partier som…, ja vad då? Politiken pratar om att människor ska i arbete. Men, finns det jobb att få?

Om det fanns en lösning på det som händer just nu så skulle inte detta över huvud taget inte hänt.

Varför klagas det på Polisen? Det är väl ändå polisen som ska se till att ordning råder i vårt samhälle och ska ingripa då ordningen raseras.

Föräldrarna till dessa ungdomar och ibland minderåriga barn som är ute på kvällar och nätter måste se till sina barn så de håller sig hemma på kvällarna. All uppfostran startar i hemmet. Föräldrarna har ansvar för sina barn tills barnet blir myndig.

Min slutsats är att Svensken i gemen inte vill rucka på sina invanda mönster som skapats av generationer tillbaks i tiden.

Själv kommer jag ihåg från min barndom då människor kom till Sverige från Italien, Finland, Tjeckoslovakien, för att arbeta på ASEA, Atlas Copco med flera företag som slukade arbetskraft på den tiden, där föddes begreppet, vi och dom.

Jag anser att alla människor är lika mycket värda, men att man måste anpassa sig till det Svenska samhället ifall man nu kommer från ett annat land.

Här har vi inte som tradition att protestera med att vandalisera och bränna bilar. Om man vill protestera så gör man det på annat sätt.

Polisen värnar vi om som en resurs och betraktar dem som lagens förlängda arm. Man proviserar aldrig polismakten. Om man gör det, så får man stå sitt eget kast. 

Jag har svårt att acceptera den situation som råder i vårt land just nu. Det räcker att se eländet på nyhetssändningar på TV från andra länder.

Jag är medlem och engagerad i det Socialdemokratiska arbetarpartiet. Om mina tankar strider mot partiets grundvärderingar så får det så vara. Jag står för dessa åsikter som jag här skrivit och menar att så länge politiken inte tar upp frågan om invandringen och dess sociala problem på allvar så kommer detta att fortsätta och ge Sverigedemokraterna favör.

Att resa och se saker är både lärorikt och trevlig och att besöka olika miljöer.

Det som slår mig är att landet Sverige är så okänt för människor i allmänhet. Inte vet jag, vad hade jag väntat mig? Jo att Sverige skulle vara känt förstås, bland vanligt folk, men icke sa Nicke.

-Å Swiztserland, säger många. En klyscha man hört talas om, men som stämmer. Sverige är okänt för de flesta. Den Svenska syndens tid är förbi, den också. De andra har väl kommit ikapp   

Men ABBA och Björn Borg då? Ja inte vet jag! Lilla Sverige är och förblir litet och okänt.

Jag har några standardfrågor när vi är ute och reser och träffar människor som man har ett samtal med. Den ena är hur mycket de betalar i skatt och den andra är om de känner någon känd Svensk. Svar på en fråga får jag alltid, den om skatten, men om någon känd Svensk kommer svar mera sällan.

Men om jag träffar på någon person som gillar opera så står Jussi Björling och Birgit Nilsson högt i kurs å de vet att dessa kommer från Skandinavien. Vikingarnas land.

Eftersom jag är intresserad av sociala frågor så får jag en känsla av att England också har ett fungerande skyddsnät med socialförsäkringar och liknande med en skatt av 20 % för vanliga inkomsttagare. Nåja, någon närmare analys gjorde jag naturligtvis inte men känner att Sverige har säkert varit ett föregångsland i många sociala frågor men att t ex England kommit i fatt och rent av kört om.

Det som ger ett positivt intryck i London och England över huvud taget är renheten på gator och torg. Städare ser man dagligen på gatorna och på tunnelbanestationerna. Det finns personal att fråga på T banan och centralstationerna. Folk är över huvud taget vänliga och oerhört artiga. Här har Sverige något att lära. Om dessa har kollektivavtal eller tjänar mycket dåligt vet jag inte men som turist i ett land ger det ett positivt intryck.

Att bila i England kan jag verkligen rekommendera med egen eller hyrd bil. Vänstertrafiken kommer man snabbt in i och artighet i trafiken är Engelsmännen bra på.

B&B finns lite var stans för övernattning för att inte tala om otaliga pubar som erbjuder övernattningar och har jättegod mat och så har man nära till ölen om man nu vill ha det.

Men något lågprisland är inte England, snarare tvärt emot, kan jag nog tycka. Ett land med många sevärdheter där Romarna har get avtryck i många städer.

Legenden om Kung Artur, Robin Hood  och riddarna kring det runda bordet präglar många platser/städer. 

Skrev jag någon stans att vi besökte Midsomer också? Inte! Jodå vi var där och åt lunch, men jag såg varken till något mord eller Chief Inspector Barnaby. Barnaby finns kanske inte i verkligheten men Midsomer finns, jag lovar.

Avslutar med en bild från Pingsthelgen då våra små älsklingar får smaka slumpen på glassen.   

Eden projektet.

Världens största växthus finns i Cornwall nära staden St Blazey. Glömde att visa några bilder från denna märkliga attraktion. En sevärdhet som är ett måste om man som jag är intresserad av växter från olika världsdelar.

Här har man skapat klimatzoner i dessa enorma bubblor (växthus). Platsen är ett gammal kaolinitbrott som förvandlas till detta enorma växthus som naturligtvis också innehöll en stor restaurang och kafeteria.

Tänk vad man kan göra av drivved.

Cornwall och Devon är vackra ”landskap” i England. Ja, hela landet förresten kan jag säga nu då vi besökt landet både västerut och norrut med ön isle of Skye i norra Skottland som nordligaste platsen för två år sedan.

Men det är väl ändå så att varje land har sin charm och sin skönhet. Till skillnad från våra reskamrater så har jag aldrig varit i USA. Dom förordar alltid Amerika som det land som är optimalt i allt.

Märkligt nog så har det landet eller den kontinenten aldrig lockat mig. Men man vet aldrig, en dag kanske det blir av med en resa dit, man ska aldrig säga aldrig, har jag lärt mig.

Nu blir vi på hemmaplan ett tag. Några uppdrag ska slutföras samt några sammanträden innan sommaruppehållet.

Sedan blir det husbilsåka av i nästa månad. Märkligt ändå vad denna årstid, vår och sommar, blir intensiv.

Men jag är nog som Björnen, går lite i ide under vintern och vintern gillar jag inte som bekant. 

Här kommer några avslutande bilder från vår resa. En blandad kompott från Bath, Stonehenge, Penzance m. fl. Men några ströbilder blir det nog säkert framöver också i andra inlägg då jag tog 458 bilder i England.

………… några bilder från Ivön. Sommaren kom direkt, fast i dag Söndag regnar det. Men det behövs vatten och hem skulle vi ju, så det gjorde inget.

Tågresan gick jättebra. Enligt mig ser tågen ganska risiga ut utvändigt men invändigt är de fullt ok, som våra X2000 tåg. Så körs dom med diesel? Känns lite märkligt ändå, men det är ju England.

Restaurangvagnen var ett måste, kaffe med en baconmacka blev det. Inga plastmackor här inte. Nä, dom stekte fläsket direkt på ett stekbord så doften spred sig i hela vagnen. Å smakade gott de gjorde det.

Resan till Plymoth gick bekvämt och snabbt. Väl framme var det dax att leta upp biluthyrningsfirman. Ja, leta och leta, vi tog en taxi. En ”Londontaxi” är ett måste åtminstone en gång då vi är i England.

Då stod vi då där framför hyrbilen och tittade på den, högerstyrd och manuell växellåda.

-Kan du köra en sån här, sa kompisen?

-Jag kan ju börja, sa jag.

Man kommer ganska snabbt in i vänstertrafiken ändå. I o m att vi fick en bil med manuell vxl.låda  så är det bara att tänka omvänt i växlingen.

Engelsmännen kör fort men disciplinerat och bra motorvägar finns det men även vägar där det inte går att mötas på.

Vissa av vägarna var som hämtade ur TV serien ”Doktor Finlys journal” där han kom körande i en Morris Minor för många år sedan. Men vägarna finns kvar, jag lovar.

Väl framme i Newquay hade vi förbeställt ett B&B vilket blev ett jättefint boende. Ett helt hus för oss själva med egen ingång, två sovrum och vardagsrum och liten trädgård till. Där stannade vi i fem dygn och gjorde utflykter därifrån. Det var ett trevligt par i fyrtioårsåldern som hyrde ut.    

Cornwalls landskap är vackert och dramatiskt vid Atlantkusten med sina klippor samt Devon med sitt hedlandskap vid Dartmoor. Cheddar en annan pärla med sina raviner i grevskapet Somerset var ett annat.

Återkommer med fler bilder.

Väl framme i London/Paddington installerade vi oss på Royal Eagle Hotel för tre nätter. Hotellet låg mycket bra till vid Paddington station. Ett bra mellanklasshotell med ett flott namn. Här ingick en kontinental frukost i priset, så English Breakfast fick vänta några dagar.

Vi hade laddat våra Oyster card med ganska många pund så vi kunde utnyttja tunnelbana och bussar nästan obegränsat. Oystercard är som våra Jojo kort som vi har här med Skånetrafiken. Utnyttjar man inte hela insatsen på kortet så löser man in det på flygplatsen och får kontanter. Ett mycket bra system.

Nu hade vi tre hela dagar på oss i London. Förbokat hade vi gjort med vårt teaterbesök, Madame Tussauds och London eye. Äntligen skulle jag få gå på dom evenemang som vi missade förra gången p g a för långa köer.

London eye var en fantastisk upplevelse. Snacka om att ha hela London för sina fötter. Sikten var bra just den här dagen också, vilket gjorde hela grejen.

Madam Tussauds var också en attraktion som samlar mängder med folk. Det förstår jag efter besöket. Tänk att stå bredvid Hitler, Morgan Freeman, Seen Connery, Helen Mirren med flera, med flera. Vissa av ”dockorna” hajade man verkligen till av då man såg dom. Var dom verkliga eller.... ?

Tre dagar går fort i en jättestor stad. Tänk än då, här bor lika många som i hela Sverige. Det som slår mig är att alla offentliga platser, bussar, tunnelbana, toaletter o s v är så rena. Inget nedskräpat. Så var det för övrigt på alla de platser vi besökte på hela vår resa.

Stor skillnad mot vår yttre miljö. Då vi kom hem till tågstationen hemma såg den ut som en soppstation. Undrar varför? Är vi Svenskar så skitaktiga?

Så var det dax att ta tåget från Paddington till Plymoth, en tågresa på 3,5 timmar, leta reda på biluthyrningsfirman för att hämta bilen och köra mot Newquay i Cornwall.

Forts. följer nästa vecka. Nu tar husbilen oss till Ivön, det är ju rena sommaren ute. Bäst att passa på, man vet inte hur länge det håller i sig.

Vi hörs.  

Vi kom till London/Heathrow via Köpenhamn/Kastrup. Två stora flygplatser. Kastrup har jag varit på tidigare men aldrig Heathrow. Den sistnämnda blev en mindre chock. Kan en flygplats verkligen vara så stor? Uppenbarligen!

Vi hade god tid på oss både på in och utresan. Som tur var, höll jag på att säga, för att gå långt det fick vi verkligen göra för att komma på rätt flyg.

Säkerhetskontrollen är hög på båda flygplatserna. För mig som flyger så sällan numera blev det en upplevelse som andra tidigare bara har berättat för mig om. Av med skorna, bort med kavaj, livrem och Gud vet vad. Tur att man inte tappade byxorna, hur skulle det sett ut? Där stod vi då, män som kvinnor, avklädda och utlämnade för säkerhetsvakternas granskade ögon.

”Men det är för min och andra resenärers säkerhet”, sa jag till mig själv och till min fru, som tyckte att situationen var en aning påträngande.

Döm om min förvåning, frun fastnade i säkerhetskontrollen. På grund av en vattenflaska, visade det sig några minuter senare. Å inte hade vi läst tillräckligt noggrant om att bl a vattenflaskor inte får medtagas genom kontrollen. Ack ja, man lär så länge man lever.

Flygresorna gick bra. Min olust för flygningar försvann när jag väl satt där som en sardin i en burk. Jag vet, att flyga är säkert men bekvämt vet i f.n Men jag kände aldrig någon olust där jag satt emellan min fru och en läsande tuggummituggande tonårstjej som verkade som hon inte gjort något annat än att flyga, på väg till London. 

Väl framme på Heathrow stod våra reskamrater i ankomsthallen och väntade. De hade kommit från Arlanda tjugo minuter tidigare.

Mötet blev som alltid kärvänligt och damerna skulle direkt ha en ”  a cup of tea ” i baren, vi män tog kaffe, en latte för säkerhets skull. Bäst att starta lugnt.

Därefter var det dax att fixa fram ett Oysterkort. Ett kort som laddas med £ och sedan var det bara att ta tunnelbanan till London.

Forts. följer. 

Hemma igen efter sjutton dagar i England.

Intrycken är många och svårt att veta vad jag ska börja i för ende. Men varför inte ta det i kronologisk ordning.

London, ett myller av folk av varierande nationaliteter. Tur att jag hade förbokat till de aktiviteter som vi villa se och som vi missade förra gången. Men förbokat hade naturligtvis andra också gjort, men vi slapp i alla fall de längsta köerna.

Mamma Mia var en fantastisk föreställning på Novello teatern. Fullsatt i salongen efter så många år som den spelats där. En stor upplevelse, måste jag säga.

Nu ska jag samla mig för fler upplevelser att berätta om i nästa inlägg.

Det finns fler saker att göra än att sitta framför skärmen efter sjutton dagar utanför hemmet.

Forts. följer.