Ibland önskar jag att jag vore som många andra partikamrater. Alltså bara tycka att det partiet säger och presenterar att det är rätta. Så bra det vore.

Men så är jag inte och så har jag aldrig varit. Jag har jämnt och ständigt vänt på saker och ting och funderat i egna banor i olika frågor.

Jag vet, att tillhöra ett politiskt parti är alltid ett givande och tagande. Kompromissa, helt enkelt. Men vad jag menar är att många bara noterar att nu är det så här och slopar egna tankar. Så bra vissa har det.

Min ledstjärna har alltid varit solidaritet. Men är jag solidarisk om jag kritiserar mina egna

kamraters åsikter och i och med det partiets linje. Åsiktsfloran måste vara generös och tillåta åsikter i olika riktningar och därefter förenas man i en ståndpunkt som man enas om, även om jag inte håller med det som bestämdes. Så funkar demokratin.