Det var en gång för länge sedan. Så börjar alla sagor. Så även den här fast detta är en sannsaga.

Vi, mamma, pappa och jag skulle åka ut till landet. Ja, man sa så, till landet. Pappa hade byggt en sommarstuga på Rådmansö utanför Norrtälje.

Det var sommarlov och pappa hade semester. När denna stuga byggdes så kommer jag ihåg att föräldrarna sa, här ute skall vi aldrig ha el, inget vatten inne och följaktligen inget avlopp heller. Senare blev det både el , vatten, avlopp o s v. men det är en annan historia.

Vi kom ut till sommaren. I närheten gick korna och betade och det var verkligen landet.

Jag fick order om att kl. 13.00 skulle vi alla tre lyssna till Sommarprataren. Programmet Sommar var oerhört populärt. Från varje stuga kunde man höra Sommar, sommar, sommar när klockan slagit ett.

Just den här dagens var det Barbro Alving som skulle sommarprata. Jag hade inte den minsta aning om vem denna ”tant” var.

Hon kåserade över ämnet, ”sommarstugan”. Slående tänkte jag. Faktiskt spelade hon ganska bra musik också.

Hon sa att allt som man inte ville ha kvar i stan tog man ut till sommarstugan. Möbler som kläder. Hon berättade med en sån inlevelse så jag såg allt framför mig.

Hon avslutade med att säga, ”där står nu husmor i en gammal avlagd städrock från anno datsumal på farstubron och innanför dörren står gamla avlagda möbler”.

Det var från en tid när inget skulle slängas. Man hade naturligtvis inte råd med ett nytt möblemang och en massa nya kläder.

Från den stunden blev Barbro Alving en av mina favoriter. Inte för det där men kläder och möbler utan på det sätt som hon kåserade.

Mina föräldrar kände naturligtvis till henne sedan länge.

Mamma tyckte hon var som en karl, kommer jag ihåg att hon sa. Var det möjligen för hennes rökiga röst och hennes framfart som korre i Spanien under inbördeskriget.

Det fick jag aldrig något svar på, när jag frågade.

Hur i fridens dar kommer jag ihåg det här just nu.

Jag är med i Bonniers bokklubb. Det har kommit en ny (tror jag) bok om Barbro Alving.

Men berätta det kunde hon så att en yngling blev fascinerad.

Föresten radion, var en batteridriven historia såg ut som en mindre beauty box. Man öppnade locket och därunder var högtalare och rattar för stationer och volym. På insidan av locket fanns en liten spegel. Varför, ingen aning.

Bilden från Ivö klack.