Så är vi inne i februari, snacka om att januari gick snabbt. Varför går tiden så enormt fort? Men det är naturligtvis bara en känsla som jag har. Tiden går sin gilla gång, varken snabbare eller långsammare nu än tidigare. Men det kanske ändå är så att ju äldre jag blir desto snabbare tycker jag att tiden går. Det är så mycket som jag ska hinna med. Så mycket som är ogjort och också osett.

Den senaste veckan har högtidlighållandet av Auschwitz befrielse engagerat min tanke. Extra starkt beroende på att vi i september månad förra året var där och såg eländet med egna ögon. Att denna grymhet över huvud taget har existerat är för mig obegripligt det som hände där. Det pratas mycket om att detta aldrig får glömmas. Jag hoppas verkligen att så också blir fallet.

Men ser man sig omkring i världen med alla grymheter som händer så blir jag tveksam. I världen? Man kan bara se hur vi har det i vårt land. Det finns krafter även här som inte värderar människan för den människa den är. Alla människors lika värde. För många är det bara en klyscha.

Jag själv kritiserar ganska ofta vår invandringspolitik som vi har och har haft. Men aldrig människovärdet. Vi alla måste hjälpa de människor som har det svårt. De som flyr från krig och förtryck. Men Sverige kan inte hjälpa alla. Det finns faktiskt fler länder i Europa, om vi nu håller oss i tanken på vår kontinent.

I min lilla värld, just nu, förgyller vi tillvaron med tulpaner i vas. Vi Svenskar konsumerar tulpaner i stora mängder.

Kommer ihåg en sketch från förr. Inte ordagrant men än då.

-Köp en tulpan annars får du en snyting, hjälp Hollands folk. Något i den stilen. Det gör vi i det här huset.

Har ni aldrig varit där, så åk dit i april månad, till Keukenhof i Amsterdam. Ni kommer inte att ångra er. Där finns det tulpaner i mängder.

                          ***