Har läst några bloggar skrivna av vuxna människor betr. bantning eller kanske bättre, börjat tänka på vad de stoppar i sig.

Yngre människor är ju mer kroppsfixerade, om ni fattar vad jag menar och lever därefter.

För nu en vecka sedan kom jag på att något måste göras åt vikten. Beslutet var definitivt.

Jag har pendlat i många år när det gäller vikten. Men från ord till handling om att göra något åt det, är en stor sak.

Man måste stålsätta sig själv med tanken, nu ska det ske. Yttre påverkan i form av gruppbantning funkar inte på mig. Likaså tillsägelser från närmaste omgivningen ger nästan motsatt effekt.

Att förändra något med mig själv kan bara jag åstadkomma och viljan måste finns. Någon halvdan åtgärd är meningslöst.

Jag är lite av en person som menar, allt eller inget. Jag kan definitivt inte gå på dagarna och vara hungrig, sugen och känna olust.

Att försöka gå ner i vikt, att försöka sluta röka, kröka och allt vad man nu ska sluta med, räcker inte med ett försök, beslutet måste jag ta, avstå. Avstå och vara ståndaktig! Svårare är det inte !

Har jag tagit beslutet, då är det definitivt och framför allt jag är inte duktig, om jag lyckats. Målet för dieten är resultatet på en metod som passar mig. En annan person klarar kanske inte alls av ”min” metod.

Veckotidningarnas och för all del kvällspressens artiklar om att gå ner 2 kg på en vecka kan säkert fungera för vissa, men inte för mig.

1992 var jag med i viktväktarna, gick ner 12 kg. Då en bra metod som passade mig. Sedan kom en liten djävul bakom höger öra och berättade att nu har du varit så duktig så lite extra ska du väl unna dig. Det var bara det att det lilla extra blev inte bara en gång, ja ni fattar.

Nu har jag bestämt 10 kg ska ner. Om jag lyckas, självklart gör jag det och jag är inte duktig utan jag har bestämt mig.