Diskussionerna går höga i landet betr. Vargar i Sverige just nu. I Regeringen, i kommunerna,i tidningar, i bloggar, runt middagsborden, samtalet med grannen, o s v. Alla har en åsikt.

I veckan belystes på nyheterna, fällorna för Lodjur.

Järvens vara eller inte vara har varit på tapeten länge. Så fort en Björn har attackerat t ex bärplockare, så är diskussionerna i gång.

De här fällorna för Lodjur faller helt under begreppet djurplågeri, tycker jag.

Föresten i dagens lokaltidning skrevs det om att någon sett ett Lodjur i Sjöbo.

Jägarna i Riksdagshuset håller tyst. Man får inte veta vilka de är och framför allt, hur de röstat.

Men jag kan tänka mig att en politiker som representerar Dalarnas län eller Värmlands län kan bli attackerad av sina väljare i den här frågan.

Här i Skåne län har vi inga rovdjur (förutom ett i Sjöbo då, hum) men vi har dessvärre mycket vildsvin.

Jag tror att stammen är störst här i hela landet. Trafikolyckor där vildsvin är inblandade uppgick 2008 till 2500 st i hela landet, merparten här nere i söder.

På sydnytt i SVT pratades det en hel del om vildsvinsjakten som varit. Hur svinen attackerar jägarens hundar. Skadar hundarna och ibland dödar. Jägarna menar att det går inte att jaga vildsvin utan hund.

Vissa människor vågar sig inte ut i skog och mark, tack vare svinen.

Åter till Vargen för ett tag. 1966 blev Vargen fridlyst. Det betyder, att vi knappt har haft Varg i Sverige i modern tid, inte så många i alla fall. Fram till 1965 betalade Staten ut skottpengar på Varg.

Vad har då hänt i skogslänen under 1950 talet och framåt. Folk etablerade sig i skogslänen. Det kom en våg under 1960 talet, den så kallade ”gröna vågen”. Fäbolivet togs upp igen efter en lång tids frånvaro. Skolor byggdes och land och skogsbygden började att leva igen.

Det är det här, tror jag, som det står emot, rovdjuren i Sverige samt ursprungsbefolkningen Samerna i norr.

Jag tänker så här.

De folkvalda i regeringen blir bombarderade av sina väljare. Jägarförbundet som håller kurser för riksdagsmännen i jaktklubben för en intensiv lobbying. Riksdagsmannen sitter på sin stol för att föra sina väljares talan. Å vad majoriteten tycker om rovdjur från dessa län, ja det är väl uppenbart.

Ska då riksdagsmannen, han som har makten att trycka på knappen att rösta, lyssna även på andra, t ex Naturskyddsföreningen. Självklart ska dom det. Men, majoriteten, de starkaste vinner.

I det skarpa läget när beslut skall tas så går det naturligtvis inte att vela.

Jag har svårt för den här typen av fråga. Jag älskar djur. Jag tycker allt levande har rätt till liv.

Jag har inget obehag av rovdjur. Jag ser dom bara i djurparker. Men skulle jag leva i Orsa finnmark kanske min syn vore en annan.

När jag och hunden går här i Kronoskogen ibland och ser markens vandalisering av svinen så kan jag förstå den oro som det ger. Jag har sett vildsvin på långt håll. De gör väl ingen förträt, kan jag tycka. Men stå framför en grupp öga mot öga, har jag aldrig gjort och vill inte göra det häller och lär vara ganska svårt, då de är skygga.

Uppenbarligen ett hett ämne de här med rovdjur i Sverige.

Men ”frågan” är väl som vilken fråga som helst. Man är för eller emot, eller som jag mitt emellan.

Tur att jag slipper trycka på röstningsknappen.