På Onsdag är det Knut i almanackan. Alltså Tjugondag Knut. Då ska julen dansas ut. Så mycket dans blir det väl inte här i huset, men julpyntet, alla tomtarna och ljusstakar av allehanda slag, skall packas ned igen i jullådan.

Jag kommer ihåg en tradition från barndomshemmet. Mamma skrev ett litet brev och la i lådan. Där beskrev hon hur julen hade varit, vilka som kom på besök och vilka vi besökte. Hon kunde också skriva hur vädret hade varit och hur hälsotillståndet i familjen var.

Hon avslutade alltid sitt brev med ”får se vem som öppnar denna låda till nästa jul. Det styr endast Gud över”.

Det var alltid hon som öppnade lådan varje gång. Jag kommer ihåg att hon alltid började med att läsa brevet. Så kom också den dagen, en jul för ganska länge sedan, då lådan inte öppnades. Demensen hade gjort sitt intrång och hon skulle leva flera år utan att veta om varken jullådan eller något brev.

Vad hon hade fått idén i från, det här med brevet i jullådan vet jag inte, men nog var det en ganska trevlig tradition hon hade.

Har jag fört traditionen vidare, svaret blir nej. Vet inte om det har att göra med det uppskruvade tempot som min generation var med och skapade. Eller var det helt enkelt så att jag då tyckte att det var onödigt.

Men en sak är tämligen klar, julpyntet skall plockas bort på Knut dagen Den traditionen håller jag starkt på, än så långe i alla fall, eller så länge jag kommer ihåg och det styr ju endast Gud över.