Under en lektion sa kormästaren, skulle du vilja ”prya” i Operans kör under en tid. Jag trodde han skojade.

Han ville att jag skulle få lite Operadamm på mig, som han sa. Detta var ett undantag mer än en regel, lät han mig förstå, att prya med operakören.

Så där stod jag då vid personalingången och väntade på Kormästaren, min sånglärare, som jag inledde min berättelse med.

Vi gick in och en helt ny värld öppnade sig även om det för ögat bara var en vanlig ganska trist korridor.

Jag tittade mig omkring som en Alice i underlandet. Ögonen kunde när som helst hoppa ut.

Koristerna hade en speciell övningslokal. Där skulle jag få vara under några veckor och öva med dessa proffs.

När jag skulle gå in och ut från övningsrummet så hände det att jag hälsade artigt på dåtidens storheter. Jonny Blanc, Britt Marie Aruhn, Ingvar Wicksell, Rolf Jupiter, Kerstin Dellert, Ragnar Ulfung m fl, m fl.

Sagt o gjort. Flera repetitioner i Operahuset var jag med om. Två föreställningar, La Bohème och Tosca blev det.

Inte undra på att jag älskar Giacomo Puccinis musik.

I dessa uppsättningar är det i vissa scener mycket folk på scenen. I den stora klungan var jag med.

På något sett var min saga fullbordad. Vilken upplevelse att överhuvud taget få bara stå på Operans scengolv.

Jag fick då höra bland koristerna att det här kan man inte leva på. Vissa var brevbärare, vissa delade ut morgontidningar, vissa jobbade inom vården med olika vak o s v.

Senare skulle det bli andra förutsättningar även för körsångare men också andra krav.

Här stod jag nu i 20 årsåldern och visste inte riktigt vilken fot jag egentligen skulle stå på.

För att gå vidare hade jag kommit till ett vägval.

Valet blev av många orsaker inte sångens vingar som levebröd.

Har jag någon gång ångrat eller varit bitter på att sångarbanan slutade som pryo. Egentligen inte. Jag hade under flera år glädje av min sång som glad amatör i olika körer och som solist, även om kostnaderna översteg med råge intäkterna efter sju år av betalda lektioner.

Tiden som jag nu har berättat om har varit en oerhört spännande tid i mitt liv.

Jag fick träffa olika typer av konstnärer, sångare och artister.

För att inte tala om otaliga gånger här i Sverige och Italien under en tioårsperiod då jag jobbade för Alfa Romeo i Sverige. Företaget ordnade soaréer tillsammans med Italienska Ambassaden. Där fick jag sjunga vid flera tillfällen.

När jag sjöng O sole Mio eller Torna a Surriento, så tyckte Italienarna att jag hade så perfekt Neapolitanskt uttal. De skulle bara veta att jag inte begrep ett enda ord vad jag sjöng om.

Jag lärde mig aldrig Italienska.

Men jag hade sett när de stora elefanterna hade dansat och gjorde lika dant, med mimiken, rörelserna och mycket lidelse.

Ja just det, språk skulle man också studera och lära sig.

Hade mina stämband klarat en karriär som sångare?

Hade jag haft tålamod med alla studier som erfordrades?

Jag vet faktiskt inte.

Men vad jag vet är att jag snuddat vid sångaryrket och vet vilket oerhört arbete det ligger bakom varje stämma.

Hårt arbete och hela tiden tänka på två små muskler i halsen som heter stämband. Inte bli kall, inte bli för varm, luftfuktighet, inte för mycket av det å det. Hela tiden vara på sin vakt.

Händer det något med de små musklerna, så är det kört.

Jag tycker att mitt liv efter 23 årsåldern blev lyckat det också. Fast med helt andra saker. Men fanken vet, Italienska bilar, Italienska människor är som små operor och nära till sång, hela tiden.

Jag har från jag fyllde 23 år jobbat inom bilbranschen, haft arbetsuppgifter som tilltalat mig.

Äktenskap, sedan kom barnen och nu sedan 17 år tillbaka så kom det första barnbarnet. Vad kan man egentligen mer begära av livet och det är inte slut ännu.

Eller varför inte som Mario Cavaradossi sjunger i tredje akten i Operan Tosca : È lucevan le stelle,

Sången till livet. Jag såg stjärnorna lysa.

Nå, hur var det nu med det Ragnar Ulfung hade sagt, ”Kjoltyger som blir fuktiga”. Ja, jo så blev det nog, men det är en helt annan historia. Kanske, nån gång, det också kommer på pränt, vem vet.